Pinsamheten jag känner över att lägga ut texter på internet. Jag vet inte om jag klarar det. Det hettar i kinderna och krullar sig i magen, vill inte stå emot att bara radera bloggen och hälla syra över mig själv. Pust. Det är det här skrivpuffandet jag börjat med, försöka skriva något varje dag på ett speciellt tema.  (http://skrivpuff.blogspot.com/) Hur ska jag kunna pressa ur mig texter på det viset? Det kommer bli fånigt. Hatar att vara fånig. Jag kan bara skriva plötsligt en liten stund nån gång ibland när jag känner för mycket. Men såhär. Orkar jag med pinsamheten kan det bli kul.

Jag förlorade varje tävling.
En enda utmärkelse har jag fått.
Den talar om för världen att jag, förlorande jag, är värd att älska.

Så jag är bäst ändå.


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om en utmärkelse

HERREGUD vad deprimerande jag varit i mina senaste inlägg. Jag mår faktiskt ganska bra nu. Jag skriver bara gamla tankar, eländiga tankar jag aldrig vill ha igen. Just nu är jag ganska glad och blir jag bara av med sista dosen neuroleptika kan jag kanske bli pigg också. Det blir så jäkla bra.

Skuggar kvällsljuset med handen, bron är bara en siluett. Solen faller liksom jag. Stegen vinglar, jag är full. Full av sprit och tabletter, full av skam. Darrande fingrar fumlar fram sms, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt mig. Stryker bort snor och tårar, stryker bort tankarna på alla jag älskar.

Jag är där. Bilarna vrålar bakom mig. Det är nästan mörkt. Jag tänker ingenting längre. Bara kravlar över räcket ut på ful byggplattform. Svindeln vänder världen upp och ner, jag kastar mig platt på magen klänger mig fast i panik och gnyr. Men det stillnar och jag reser mig upp, solen i ryggen knuffar mig framåt. En sekund vill jag ångra mig.

Jag tar språnget.


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om att ta språnget

Idag är mitt självförtroende lågt. Mina tankar är neuroleptikagrumliga och min kropp sänkt i kladdig lera. Jag fryser. Om vinden utanför bara kunde hålla sig där och inte leta sig in i varje gammal spricka i detta gamla hus. Den letar sig in och sticker mig, förstelnar mig. Irritationen känns i mitt ansikte. Jag är ful och krokig idag.

Nu ska jag försöka beskriva hur det känns att ha en sjukdom som långsamt fördummar mig.

Det är grå dimma av oro. Det är en stålhättad spark i magen av plötslig rädsla. Jag får ingen luft, jag kan inte andas, jag vill skrika men jag kvävs.

Det är att minnas ett liv när jag var smartare än många och stolt över det.

Nu glömmer jag vad jag gjorde för fem minuter sedan. Nu gör enkla problem mig förvirrad. Nu är jag ganska ung och redan så här dum. Hur ska jag beskriva rädslan för vad kommande sjukdomskov kommer att göra med mig? Hur ska jag beskriva sorgen över min lyckliga ålderdom som inte kommer att bli av?

Jag kan inte.

Vaknar upp och känner mig glad. GLAD. Det var så länge sen, jag är helt förundrad över lättheten som bor i mig. Är det så här det kan vara? Jag minns det nu jag hade glömt bort det. Det finns ett jag som kan leva som vet hur man gör. Som vill.

Jag vill lära mig något nytt. Jag vill laga leksaker, jag vill till och med prata med andra. Min mage är varm och len. Det är så ovanligt, det är ett skört rödhakeägg i min hand. Det är en glad studsboll runt mina ben.

Kopierat från sjukhusdagbok 7/11:

Aargh jag vill hem. Så trött på att vara extremt neddrogad. Armar och ben förlamade. Lite bättre på kvällen när sömnmedicinerna och morgonens risperidon har gått ur kroppen. Ikväll ska jag ta mindre propavan. Måste få vara klar i huvudet igen.

Vill åka hem!!!

Ska nog be om samtal i morgon för att be om nattpermission.

Jag sväller. Jag sitter här i fåtöljen och jag sväller över armstöden fettet glider som hungriga mördarsniglar ner mot golvet och täcker allt allt. Fönstrena spricker, brädorna brister och jag väller ut över världen. Allting krossas i min väg, långsamt men obönhörligt rullar fläsket fram över jorden kväver allt liv. Jag trotsar tyngdlagen gör om jorden till min varma mage mitt fläsk hänger över den som en klänning faller ner i rymden mot obefintliga fötter. Tillslut blir tyngden för stor och jorden dras ner i rymdens bottenhål som ingen visste fanns. Där är det mörkt och ingenting.

Kopierat från sjukhusdagbok 6/11

Har varit vaken sen 4.30 idag med. Ändå tog jag 2 propavan igår utöver alla andra neråtdroger. Det var nog över en vecka sedan jag sov en hel natt.

Undrar hur det hade blivit om jag inte åkt hit? Hade jag varit helt manisk nu då? Hade jag levt? Det var nog väldigt rätt att åka hit. Jag blir alltid likadan när jag kommer in på sjukhuset - jag tror att jag gjort ett misstag, jag vill bara gå ut igen jag är inte alls tillräckligt sjuk. Men sen ser jag tillbaka och då är det så tydligt att jag inte klarat mig ute.

Jag undrar också hur hade det blivit utan medicin? Nu har jag fått stark neuroleptika i 3 dagar och ändå är jag så här uppvarvad. Hur hade det varit annars? Hur manisk och psykotisk hade jag varit då? Det skrämmer mig att jag behöver så starka mediciner för att hejda det.

Äh. Blablabla.

Kopierat från sjukhusdagbok 5/11 kväll:

Hoppas mycket på nya medicinen: Risperidon. Har fått den + mycket oxascand nu sedan igår eftermiddag. Jag är totaldrogad, sluddrar och vinglar. Märker att stirret i hjärnan kommer tillbaka när tabletten slutar verka men inte lika illa och inte alls så negativt. Istället känner jag mig mer gladhypad - så som det kan kännas när jag bara är riktigt hypoman utan depp. Men jag är väldigt rastlös och ibland kommer tankarna på döden tillbaka. Mitt i det glada kan jag bara bli så trött helt plötsligt, luften går ur mig och jag tänker - nä, vad håller jag på med, det här är ingen idé, se till att bara få det gjort, ta dig ur det här helvetet. Men, sen blir det ok igen. Jag hoppas, hoppas det här ska funka.

Kopierat från sjukhusdagbok 5/11

Dagen igår var hemsk. Huvudet snabbt, tankar och känslor som något enormt växande i min kropp, panik. Såg ingen annan lösning än död. Skulle ta första permission och sticka härifrån. Fly, köpa sprit, sätta mig på murveln supa mig full gå till älvsborgsbron. Dricka ännu mer, sms till T Förlåt förlåt förlåt många många sms. Sa till T om något händer, R kan flytta ihop med T ta hand om barn ihop det skulle funka det skulle bli bra.

Kopierat från sjukhusdagbok 4/11:

Jag tror tamejfan jag inte finns till. Denna korridor, jag går här och jag vet inte varför. På mitt rum bakom skärmen viskar det och jag sitter gömd vill jag vara här eller hemma eller någon annanstans? Var kan jag vara? Vad fan håller jag på med?

VILL HA ETT LIV

Vem tog det

Kopierat från sjukhusdagbok 3/11:

Tog mig till sjukhuset. Blev inlagd enligt LPT trots att jag ville in själv. Läkaren sa att jag var för sjuk och instabil för att ta ett sådant beslut själv. Hon hade nog rätt. Jag är så förvirrad och vet inte vad som är rätt. Stanna hemma fungerar inte, att vara här fungerar inte - jag blir galen av att gå fram och tillbaka i den här korridoren.

Att dö är fel och att leva är fel.

Vill rymma till Italien, dricka rött vin och dö i en sjö.

Har fått rum 3 som jag fått alla andra gånger. 3 av patienterna var här förra gången jag var här. Personalen är samma. Det är som att kastas bakåt i tiden.

Jag är inlåst här nu. Det är tryggt men obehagligt.

Skärmarna lyser upp våra ansikten. Jag sitter i min fåtölj, mitt emot mig ligger T i sängen med datorn på sin mage. Det hörs ett svagt mummel från hans hörlurar och ibland tittar jag upp från min dator och tittar på honom och har jag tur så ler han mot något och jag tycker om att se honom le. Jag ler själv och det är lätt för i min dator bor Mumintrollen och de är bara underbarast.

Finns det människor som vet vad som är rätt? Finns det människor som vaknar på morgonen, reser sig och tänker: "Idag gör jag det här och det är rätt".

Hur blir man en sådan människa?

Jag velar om minsta detalj: "Gör jag rätt nu, bli det bra nu eller kommer allt gå fullständigt åt HELVETE.

Är så stirrig i huvudet nu. Olika tankar går alldeles för fort och jag vet inte om jag är lycklig eller olycklig. Hur går det till? Ganska ofta är jag båda två samtidigt. Tröttsamt. Jag är tröttsam. Jag blir trött på mig och hur trött måste inte T vara på mig. Även om jag verkligen försöker hålla sjukdomen för mig själv för varför prata om något som är utjatat utpratat. man blir bedövad. Han är bedövad, jag är bedövad. Jag kan sitta här och tänka att nu åker jag, nu tar jag mig ut till bron och den här gången hoppar jag faller som en sten med ett gällt dödskri rätt ner i enkel tomhet. Så tänker jag men jag är bedövad, det spelar ingen roll. Det blir som det blir. Om en timme, om 5 minuter är det över och jag bryr mig inte om det orkar inte bry mig. Jag visar mig när jag är glad och döljer det andra så gott det går.

Bara jag tar mig över jul.

Nu är det riktigt jävla kukigt. Jag är irriterad på allt. Jag är irriterad på att jag sitter här och skriver. Igår kunde jag inte sova, idag vaknade jag av orgasm i sömnen och jag är så jävla ledsen. Ingenting är roligt. Förresten om det bara vore så, nä nu är allting pest igen. Vågar inte resa mig för då kommer allt krypa på mig står inte ut. Jag får inte må dåligt nu. Måste förstås klara julen denna mardröm för alla ickeperfekta människor. Deppen kan jag dölja men inte irritationen. Minsta ljud skrapar sönder hjärnan. Jag såg fram emot jul det skulle bli roligt men nu vill jag bara att det ska vara över så jag kan få bryta ihop ifred.

Kanske ska jag självmedicinera med glögg?

Det är värt ett försök.

Jag har bakat korintkakor som inte blev speciellt bra men skit samma, det är tradition. Snart kommer barnen hem för att göra marsipantomtar och det är så skönt när det händer något, något som distraherar mig från att jag vill äta. Jag gjorde havregrynsgröt med äppelbitar i. Inget socker men det var ändå ganska gott men den lilla portionen gjorde mig bara hungrigare. Om vågen inte visar minus i morgon skriker jag. Jag vill vara mager igen. Kommer ihåg när jag såg mig själv naken i spegeln och blev chockad över vad jag såg, det var bara ben. Då var A-kupan alldeldes för stor, nu får jag knappt plats i C-kupa. Stora läskiga mammatuttar.

Stojiga barn i hallen. Dags att gå.

Jag bakade bruna varma brödkakor som vi åt med smältande smör, tända ljus och julmusik i bakgrunden. På golvet låg pappersremsor och snörbitar efter julklappsinslagning; en perfekt barnfamiljshelg. Jag varvar baket och pratet med att gråta en stund på mitt rum för jag är inte riktigt med. Jag ser allt och låtsas vara där men ingenting känns riktigt för mig. Jag vill inte göra något och jag kan inte göra ingenting. Och jag är hungrig, besatt av tankarna på allt jag inte får äta, kan inte slappna av för jag tänker bara på mat, på vad som skulle vara gott. Hur ska jag kunna bli frisk när jag måste banta varje stund jag inte är jättesjuk? Dessa förbannade tabletter som gör mig ständigt hungrig orkar inte kämpa mot det. Men jag klarar inte av att bli tjock. Inte sjuk OCH tjock. Det är för mycket. Antingen bantar jag och blir sjuk av det eller så bantar jag inte och blir sjuk av att bli tjock.

Inte ens Mumin gör mig avslappnad idag. Jag längtar till att det blir kväll och jag får ta mina sömntabletter.

Tredje dagen på lägre dos Risperidon. Känner mig lite mer levande. Har köpt fina saker till mig idag: ett svart rosettdiadem, en tröja och ett blingbling T som jag fäst runt halsen med en läderrem. Jag tror T kommer tycka om det. Köpte även de sista julklapparna, bara en bulldogstaty till 18 är kvar att köpa.

Jag och T köper inte till varandra men jag hittade ett så fint halssband som de slog in i ett ljuvligt litet paket till mig. Ska låta det bli en julklapp till mig från T.

Sömnmedicin gör mig groggy nu jag stavar varje ord fel det tar en evighet att skriva. Tänker på svanar.

Vill inte gå och lägga mig, jag sitter som en boll inuti mitt täcke och tänker att det är trivsamt såhär. Önskar livet kommer tillbaka nu.

För en vecka sedan anmälde jag mig till julbord på den bipolära föreningen här. Det är i kväll och jag har redan ångrat mig tusen gånger. Måste göra något åt den här sociala fobin så jag tänker gå ändå. Hoppas hoppas det går bra.

Jag vill ha ett badkar igen. Längtar så efter att krypa ner i hett vatten, jag och T tillsammans löser vi alla problem, ligger som dästa sälar och vaggar lite slött med fenorna.

I veckor har jag sökt efter något som jag kan slappna av till och nu har jag äntligen hittat det: Mumin! Jag borde ha tänkt på det redan när denna rastlösheten började, inget är så varmt och lugnande som Mumin. Jag vill ha ett muminhus. När jag blir rik ska jag bygga ett.

Jag tillhör T. Jag är sjuk. Jag vill vara frisk.