De släpper in mig genom den första låsta dörren. Innanför anmäler jag mig i receptionen.
”Jag behöver tala med en läkare”

Den första väntan är kort, kanske 20 minuter. Sedan sitter jag i ett litet rum med en mentalskötare. Han ska skaffa sig en första bild av vad jag behöver för hjälp. Jag sitter på mina händer och tittar i golvet för att slippa ögonkontakt med främlingen jag måste berätta om min galenskap för. Försöker stammande få ord på kaoset, synerna, rädslan och viljan att bara försvinna, att slippa.

Efteråt ska jag vänta på läkaren. Denna den andra väntan är längre, kanske två eller tre timmar. Jag har svårt att sitta still, går fram och tillbaka i korridoren och försöker lugna mitt bankande hjärta. Kanske gör jag fel. Vad gör jag här? Tusen gånger ångrar jag mig och vill bara vara hemma igen.

När jag väl får träffa läkaren bryter jag ihop, klarar inte av att förklara igen, jag vet inte vad jag vill och vad orden heter. Läkaren är mild på rösten, ”Du behöver inte förklara mer, jag bestämmer för dig, du ska stanna på sjukhuset.”

Nu börjar den tredje väntan. Den är riktigt lång, sex, sju timmar. Jag väntar på att förflyttas till ett annat sjukhus, där min avdelning finns. Väntrummet är rent och fräscht i ljusa färger. Det finns skorpor att äta och en automat med gratis kaffe. Jag önskar att jag kunde få stanna här istället för att forslas till den gamla slitna avdelning 82. Jag går fram och tillbaka, rastlösheten förbjuder mig att sitta still. De andra patienterna sitter mest och glor framför sig. Ingen är glad här.

Tillslut kommer ändå två ambulansmän in, de pratar en stund med personalen och får mina papper. När vi hälsat leder de mig genom korridorer och gångar ner till ambulansgaraget. Det känns otroligt fånigt att de avdelat två män och en stor ambulans för lilla mig. Jag skäms över att använda så mycket resurser. I bilen sitter jag tyst. Vad ska man säga liksom? Det är skönt när vi väl är framme. Vi går de välkända tre trapporna upp till avdelningen och ringer på klockan. En skötare jag känner igen sedan innan öppnar, han släpper in oss och stänger dörren efter oss. Med ett ljudligt knäpp går dörren igen och jag är inlåst.

Två skötare följer mig till mitt rum där jag får lägga upp mina saker på sängen för att visiteras. Det är trevliga killar, småpratar medan de går igenom mina saker in i minsta detalj. De letar efter vassa saker eller saker det går att hänga sig med. Det enda de hittar är min mobilladdare, den tar de med sig för att låsa in på kontoret. Jag funderar på om det verkligen går att hänga sig med en mobilladdare.

När de gått sätter jag mig på sängkanten, ser mig omkring i det kala, slitna rummet och önskar att allt var på ett annat sätt.


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om att checka in