Stämningsdagbok 21/9

Kissar fortfarande för mycket. Fick tag i min läkare, hon sa att jag skulle gå ner till tre lithium om dagen och att hon skulle skicka remiss till njurdoktor.


Medicin:
Lithium 1+2 MINSKAT
Lamotrigin 200mg+200mg

Stämningsdagbok 20/9

Kissar för mycket igen. Tar bara 1 lithium till kvällen.


Medicin
Lithium 2+1 MINSKAT

Stämningsdagbok 17/9

Kissandet normalt igen.


Medicin:
Lithium 2+2 ÖKAT från tillfällig sänkning. MINSKAT från ordinarie dos.

Stämningsdagbok 15/9

Mätt upp 7 liter urin senaste dygn. Akuten. Doktor säger inget lithium till kvällen, därefter sänka ordinarie dos till 2+2. Kontakta min psykiatriker.


Medicin:
Lithium: 2+0 MINSKAT
Lamotrigin 200mg+200mg

Stämningsdagbok 14/9

Kissar för mycket. Njurar? Tar bara 1 lithium till kvällen istället för 3. Feber, förkyld.


Medicin:
Lithium 2+1 MINSKAT
Lamotrigin 200mg+200mg

Stämningsdagbok 6/5:

Hade en attack av smutsnoja på morgonen. Allting hemma kändes äckligt, fult och vidrigt. Hatar när det blir så, jag får panik, kan inte stå ut. Alla små defekter som i vanliga fall är helt ok blir till torterande giganter.

Tror ändå inte det är sjukdom, eller jo kanske, det kan vara den kvardröjande depressionen, den som jag inte blev av med min senaste "friska" period. Den här gången vill jag bli av med depressionen helt. Men det är klart, jag har bara känt mig bra i ett par dagar, det är kanske mycket begärt att vara helt bra.

Resten av dagen var ändå rätt ok. Energilös men ok. På något sätt ska jag få tillbaka min energi och jag ska bli mer vältränad igen. Vill inte vara denna svaga orkeslösa sak längre.

Jag kommer nog inte skriva varje dag nu när jag mår bättre. Någon gång i veckan räcker nog för att jag ska kunna hålla koll på åt vilket håll måendet går.


Betyg och medicin:
Depp: 3
Mani: 0

Lithium: 2+3
Lamotrigin: 200mg+200mg

Stämningsdagbok 4/5:

Allt är väl. Jag är inte sjuk längre. Visst kan jag vara grinig, sur och tycka allt känns pest. Men det är bara vanlig livsgrinighet. Alla har dåliga stunder, men det är en helt annan sak än när jag är sjuk. Jag kan känna skillnaden.

Synproblemen är kvar. Jag har hoppats lite på att de berodde på abilifyn som jag slutade med för ett tag sedan. Men i så fall hade det nog börjat bli bättre nu. Jag ska höra av mig till neurologen om det inte blivit bättre om en vecka, då ska vi kanske höja dosen epilepsimedicin.

Inatt sov jag gott utan någon sömnmedicin alls. Kanske var det vinet jag drack igår. Kanske borde jag dricka ett glas vin varje dag, jag är ganska övertygad om att det skulle göra mig gott. Osten vi åt till vinet var däremot inte god. Den luktade röv. Smakade lite. Den smakade röv. T åt upp alltihop pga ren snålhet.


Betyg och medicin:
Depp: 2
Mani: 0

Lithium: 2+3
Lamothrigin: 200mg+200mg

Stämningsdagbok 3/5:

Doktorn ringde! Jag har ingen tumör. Lättnaden är enorm, jag vill bara krama mitt huvud och säga - Fan vad du är bra! Jag har ett perfekt huvud. Det har gått igenom tre olika röntgenundersökningar, den senaste så grundlig att de såg in i blodkärlen. Allt är perfekt.

Synrubbningarna är ju kvar ändå, men de beror troligtvis på epilepsi. Det är förstås pest att ha epilepsi som rubbar synen men det är inte farligt. Hjärntumör är betydligt farligare. Varje gång synen jobbar sig nu vet jag vad det beror på och att det inte är farligt.

Igår var ännu en dag utan ångestanfall. Jag börjar våga hoppas på att snart slippa dem helt.

Skovet verkar vara på väg att ta slut, jag har inte cancer och sommaren är på väg. Jag är glad.


Betyg och medicin:
Depp: 3
Mani: 0

Lithium: 2+3
Lamotrigin: 200mg+200mg
Propavan: 12,5mg

Stämningsdagbok 2/5:

Doktorn ringde inte igår heller. Jag försökte ringa dit men sköterskan svarade -Epilepsi? Då får du ringa i morgon istället. Det var tydligen epilepsifria dagen.

Det bästa med igår var att jag inte fick ett enda ordentligt ångestanfall. Det har inte hänt sedan det här skovet började. Jag gick även och la mig på bara en halv propavan och har ändå sovit gott hela natten. Det blir bättre hela tiden.

Halv nio idag ska jag ringa sköterskan på neurologen igen. Jag hoppas verkligen att jag kan få ett svar idag. Kanske är jag dum som hoppas så på att de inte har hittat något. Kanske kan de hitta något som går att reparera så att jag blir av med synrubbningarna. Men det spelar ingen roll, jag hoppas ändå att det inte finns något konstigt där.


Betyg och medicin:
Depp: 4
Mani: 0

Lithium: 2+3
Lamotrigin: 200mg+200mg
Propavan: 12,5mg MINSKAT

Stämningsdagbok 1/5:

På valborg åkte vi in till stan. Vi åt wraps som jag inte kan uttala, så lagom kul att beställa. Goda var de i alla fall. Vi gick till trädgårdsföreningen, la oss på rygg och lyssnade på olika körer som alla sjöng "Vintern rasat". Det var fint och jag mådde bra, så där på riktigt.

Igår var vi i Grundsund för att hämta barnen. Vi gick upp i bergen och byggde Tingelinghus. Det hade varit perfekt om inte min syn hade varit värre än vanligt. Allt rörde sig och jag blev sjösjuk av att gå. Det gör mig inte mindre nervös inför beskedet från hjärnröntgen. Jag borde få besked idag, det skulle komma inom en vecka och det har gått en vecka nu. Jag hoppas hon ringer men det skulle inte förvåna mig om jag istället får ett brev med återbesökstid två veckor bort.

I vilket fall som helst, jag mår bättre, skovet är på väg bort. Detta firar jag med Dumle.


Betyg valborg:
Depp: 3
Mani: 0

Betyg 1/5:
Depp: 4
Mani: 0

Medicin:

Lithium: 2+3
Lamotrigin: 200mg+200mg
Propavan: 25mg
Oxascand: 5mg

Stämningsdagbok 29/4

Hypomanin helt borta. Ganska deppig och trött och dessutom ångest både mitt på dagen och på kvällen. Med hjälp av en låg dos oxascand kom jag ändå ut och grävde i jordgubbslandet. Fortsatte min lönlösa kamp mot kvickrötterna. Enda syftet med den kampen är att det känns skönt i sinnet att bli jordig och stel i ryggen.

Gick och la mig utan Imovane och har sovit bättre än jag gjort på en månad.

Betyg och medicin:
Depp: 4
Mani: 0

Lithium: 2+3
Lamotrigin: 200mg+200mg
Oxascand: 5mg+5mg
Propavan: 25mg
Imovane: SLUTAT MED

Stämningsdagbok 28/4

Det var en bra dag. Vi åkte in till stan, åt någon god pastarätt med massor av piri-piri och sedan gick vi till Naturhistoriska museét. Där tittade vi på typ en miljon malätna uppstoppade djur. Jag mådde bra, varken speciellt speedad eller deppig.

Jag har inte tagit någon risperidon som läkaren ordinerade. Jag är alldeles för frisk för så tung medicinering. Läkaren kan knappast ha gjort en säker bedömning med tanke på att hon inte ens har pratat med mig.

På kvällen precis innan jag skulle somna fick jag världens ångest igen. Det verkar inte kunna gå en hel dag utan att det händer. Jag tog min propavan senare på kvällen än jag brukar och har sovit hela natten tills idag.

Jag är orolig för beskedet från magnetröntgen. Min syn är fortfarande väldigt konstig och idag kom jag att tänka på att anledningen till att jag gått ner så mycket i vikt kan vara att jag faktiskt har cancer. Jag borde få besked denna veckan och det ska bli så skönt att ha det gjort.


Betyg och mediciner:
Depp: 3
Mani: 3

Lithium: 2+3
Lamotrigin 200mg+200mg
Oxascand: 5mg
Propavan: 25mg
Imovane: 7,5mg

Stämningsdagbok 27/4

Sov alldeles för lite. Vaknade klockan tre, satt i köket med min nya mobil och en skål med youghurt.

Förutom sömnen så har jag bara varit lätt hypoman idag. Känner mig dessutom betydligt mindre deppig. Däremot är jag irriterad på läkaren. Jag ringde i torsdags och pratade några minuter med sjuksköterskan. Jag ville ta ut den sista lilla dosen (5mg) abilify eftersom den högre dosen gett mig ansiktsryckningar. Dessutom mår jag bättre och då behövs inte neuroleptika. Jag sa att om jag skulle bli väldigt uppvarvad så kan kan jag i nödfall ta risperidon.

Igår ringde hon tillbaka och då hade hon talat med läkaren. Hon sa att det ok att jag tog ut abilifyn men att jag istället skulle ta 2mg risperidon om dagen! Det är betydligt starkare dos än 5mg abilify. 2mg risperidon är dosen för att behandla maniska patienter. Skillnaden mellan lätt hypomani och mani är väldigt stor. Att ordinera hög dos av neuroleptika, som har allvarliga biverkningar, utan att varken ha träffat mig eller pratat med mig känns inte vettigt.

Nu är vi barnlediga. Jag lämnade barnen till svärföräldrarna och fick en hummer tillbaka. Bra byte! Hummern åt vi på kvällen och tittade förälskat på varandra under tiden. Vi är förälskade.


Betyg och medicin:
Depp: 3
Mani: 5

Lithium: 2+3
Lamotrigin: 200mg+200mg
Propavan: 25mg
Oxascand: 5mg
Imovane: HÖJT 7,5mg

”Tidiga tecken” bör bipolära ge akt på.

Små förvarningar om galenskap

som ska motas och botas

med tabletter.

Här sitter jag då vaken klockan tre,

och blir förvarnad.

Vad gör jag åt det?

Jag tar en skål yoghurt.

Skrivpuff: Om förvarning

Stämningsdagbok 26/4:

Jag har varit vaken sedan klockan tre inatt så nu är jag så grumlig i huvudet att jag knappt minns vad jag gjorde igår. Det var nog en ganska lugn dag, inte speciellt speedad, bara allmänt deppig. Hade ångest mitt på dagen, kunde inte låta bli att ta oxascand. Men jag tog bara 5mg så jag kände knappt av den.

Jag var ledsen för en sak som hänt äldsta sonen. Oroar mig.

Städade en del gjorde jag och det var pest varje sekund. Jag har fått sådan motvilja mot hushållsarbete att det är löjligt. Måste bli ändring på det. Hushållsarbete är ju liksom det jag gör.

En riktigt bra sak som hände var att svärföräldrarna ringde och erbjöd sig att passa barnen över helgen. Det blir toppen! Bara jag och T.

Tog inte abilifyn på morgonen, har inte märkt någon skillnad än. Ringde sjuksköterskan om att ta ut den. Hon skulle prata med läkaren och återkomma. På tal om att återkomma så hoppas jag att neurologen ringer mig idag och säger att hjärnröntgen inte visade något konstigt.

Det är verkligen inte bra att jag inte sovit inatt. Dåligt tecken.

Betyg och medicin:
Deppression: 5
Mani: 2

Lithium: 2+3
Lamotrigin 200mg+200mg
Abilify: 0mg SLUTAT MED
Propavan: 25mg
Imovane: 3,5mg

Mitt andetag
är släkt med vinden
hela världen
i mitt bröst


Skrivpuff: Om släktskap

Stämningsdagbok 25/4:

Vaknade 4.20 och var för pigg. T tyckte att jag pratade fort. Det blev en ganska hypoman dag, bland annat gav jag mig av in till stan och köpte en ny mobil som jag egentligen inte behöver. Det är en smartphone, den första sådan jag ägt. När jag började pilla med den fattade jag verkligen ingenting. Nu börjar jag få kläm på den. Är bara halvkorkad.

Jag är nervös för mig och pengar nu. Om hypomanin rasar iväg vet jag hur svårt det är för mig att inte handla. Det känns som att all min lycka hänger på om jag får de där sakerna. Till exempel skulle jag väldigt gärna köpa en till furby nu. Jag vill ha nytt! Nya, roliga spännande saker. Men men. Jag måste behärska mig. Det blir nog inte så svårt idag, jag har sovit gott och känner mig inte speciellt hypoman. Jag hoppas hypomanin igår ändå var ett tecken på att depressionen är på väg bort. Jag är hellre hypoman än deprimerad. Om jag bara tar det lugnt så att jag inte speedar iväg totalt så kan allt bli bra.



Betyg och medicin:
Depression: 3
Mani: 5

Litium: 2+3
Lamotrigin: 200mg+200mg
Abilify: 5mg
Propavan: 25mg
Imovane: 3,5mg

Dagarna är ensamma och evighetslånga
Ser på världen genom fönstret

Människorna är skrämmande och otäcka
fulla av hån och förakt
Jag är trygg här innanför

Men lite sällskap vore fint


Skrivpuff: Om sällskap

På väg till magnetkameran var jag så rädd att benen skakade. Tog 20mg oxascand och väl framme vid röntgen (det är egentligen inte röntgen utan "magnetisk resonanstomografi" men äh) var jag kolugn. Jag fick gå in i ett bås och byta om till gigantisk sjukhusskjorta, sedan fick jag lägga mig på en smal brits med huvudet i en grund skål. Jag fick öronproppar och skyddslurar och de drog en slags bur över huvudet på mig. Sedan: skjuts in i röret. Jag blundade. Det var världens oväsen där inne, men jag var hur lugn som helst, tänkte tralala och somnade.

Hela vägen hem mådde jag bra, men när oxascanden började gå ur kroppen började jag må riktigt dåligt. Jag har kommit fram till att benso lindrar för stunden men sedan mår jag värre än innan. Jag kan definitivt inte använda det för att hålla mig frisk.

Upptäckte att jag hade glömt morgonens medicin också. Det bidrog säkert till att jag knappt kunde stå på benen på kvällen. Förjävlig ångest hade jag, hela kroppen kändes som att jag skulle dö. Kramade en kudde och tänkte mantrat: "Precis så här har det känts jättemånga gånger förut" om och om igen tills det lättade.

Jag tror att jag faktiskt börjar må bättre. Möjligtvis att jag börjar bli lite hypoman istället, idag (den 25:e) vaknade jag 4.20 helt pigg. T tyckte att jag pratade fort. Får väl se hur det blir, jag är betydligt hellre hypoman än deprimerad.


Betyg och medicin:
Depression: 5
Mani: 1

Lithium: Glömde morgon, 3 kväll
Lamotrigin: Glömde morgon, 200mg kväll
Abilify: Glömde
Oxascand: 20mg
Propavan: 25 mg
Imovane: 3,5mg

Jag andas
intuitivt begär jag dig
för kärlek


Skrivpuff: Om intuition

Jag var lugn igår, inte ett enda speed/ångestanfall. Jo förresten på kvällen när jag lagt mig blev jag ångestig men det var nog mest rädsla inför magnetröngen idag.

Klarade mig utan en enda benso igår, väldigt skönt att slippa känna mig drogad. Gjorde lite nytta, tog en promenad, satt en stnd i solen på altanen. Duktig flicka. Jag var ändå väldigt deppig och ledsen. Jag är orolig att det inte kommer att bli så mycket bättre så länge jag tar lithium och abilify. De dämpar mig och gör mig grå och trist även när jag är "frisk". I utbyte ska de göra det längre mellan skoven, men det har inte blivit så för mig. Och även om det blev så, är det värt det? Är det värt att ha ett grått liv för att få lite mindre skov? Jag tror inte det, inte för mig. Jag vill vara riktigt levande ibland, ha det att se fram emot när jag är sjuk. Annars är det som nu, det känns nästan meningslöst att bli frisk, jag kommer ju ändå inte vara glad.

Abilifyn kommer jag att ta ut och där tror jag att jag får medhåll från läkaren. Jag är ganska säker på att det var den som gav mig både ansiktsryckningarna och rastlöshetsanfallen. Båda har blivit bättre när jag sänkte dosen. Då är det lika bra att ta ut kvarvarande dos också. Kanske kan jag bli lite piggare utan den. Hoppas, hoppas!

Betyg och medicin igår:
Depression: 6
Mani: 2

Lithium: 2+3
Lamotrigin: 200mg+200mg
Abilify: 5mg
Propavan: 25mg
Imovane: 3,5mg

Vårglada måsar
störtar längs vindsstupet
för att de vill


Skrivpuff: Om motivation

Igår höll jag mig till en lägre dos benso och mådde lite bättre än i förrgår. Men jag var fortfarande trött, lite borta och deppig. Visst jag mår mycket bättre än utan benso men efter att ha frågat på forumet för bipolära och funderat en del så har jag kommit fram till att jag kan inte fortsätta att hålla mig konstant drogad. Behövs det får jag lägga till mer neuroleptika istället. 
Men jag har sovit nu, två nätter i rad och det är ju ett väldigt bra tecken. Visst jag har tagit en del benso och det sover man ju gott på, men hade jag varit ordentligt uppvarvad så hade det inte hjälpt. Tidigare i veckan sov jag dåligt trots både propavan och imovane. Kanske börjar jag må bättre. 


Jag tänkte åka in till Universeum idag men så kom jag på att jag ska iväg och göra magnetröntgen i morgon. Jag brukar inte orka åka iväg två dagar i följd så jag kanske borde stanna hemma idag. Å andra sidan får jag så mycket ångest av att vara själv hemma. Äsch, nu kan jag inte bestämma mig.


En annan sak jag har problem med nu är att jag är övertygad om att alla tycker jag är en idiot. Jag måste tvinga mig till att skriva här eller på twitter för jag vet att alla suckar när de läser vad jag skriver. Jag tror det är samma sak med T och barnen. Alla är trötta på mig och min sjukdom. Det är inte så konstigt, jag är också trött på mig själv. Ändå fortsätter jag att skriva och prata för att på något sätt känns det tryggare så. 


Lithium: 2+3
Lamotrigin: 200mg+200mg
Abilify: 5mg
Propavan: 25mg
Oxascand: 5mg+5mg

Så testade vi då igår att hålla mig drogad. Jag tog 10 mg på morgonen och 10 mg på eftermiddagen. Tycker inte det är så himla mycket men jag blev väldigt drogad. Mitt på dagen var jag mest trött och lite borta men jag var med ute på en holme som vi promenerade runt på. Där skulle finnas får men vi såg bara mängder med fårbajs. T vill att vi åker tillbaka och hämtar med oss till jordgubbsplantorna. Jag är emot förslaget.

På eftermiddagen blev jag riktigt groggy och på kvällen låg jag borta och mådde jäkligt dåligt. Inget speed och ångest men allt var hopplöst och svart. Tydligen hjälper inte benson mot depressionen, i alla fall inte i hög dos. Det var obehagligt och pestigt att vara drogad. Det känns förjävligt att jag behöver droga mig för att klara av att vara hemma. En bra sak var ändå att jag sov hela natten.

Idag ska jag försöka med att ta lägre doser och se om det fungerar bättre.

OBS: Ryckningarna i läppen är borta. Det var nog Abilifyn som orskakade det.

Lithium: 2+3 42mg
Lamotrigin: 200mg+200mg
Abilify: 5mg
Propavan: 25mg
Oxascand: ?
Imovane: ?

Viken förvirrad dag det blev igår. Väldigt gladhypoman på morgonen, dansade till hög musik, städade och klippte håret på mig själv (samtidigt). Tog oxascand för jag var rädd att det glada skulle gå över i skräck. Det gjorde det men då började oxascanden verka. Det verkar nog som att minskningen av Abilify håller på att speeda upp mig mer. Kanske går det att sätta in Risperidon istället utan risk för mer ansiktsryckningar?

Kom till kuratorn, hon tyckte jag såg lugn ut. Jag förklarade att jag tagit benso och hur dåligt jag mådde i timmar varje dag, att jag var extremt uppvarvad och fylld med ångest. Jag berättade att världen började se konstig ut. Hon verkade inte fatta. Jag berättade om Abilifyn. Hon tog en minut för att gå in till läkaren och berätta att jag minskat pga ryckningar. Läkaren hälsade att jag gjort rätt. Men läkaren vet ju ingenting om att jag blivit värre och att jag behöver något för att ersätta Abilifyn. Och jag har ingen ny tid inbokad och telefontid är det först på tisdag. Blir galen av det här.

På eftermiddagen blev jag dålig igen. Det är så jävla hemskt. Världen konstig, såg ett träd som var hotfullt. Med hjälp av oxascand och T's massage blev det lite bättre.

Sen är det sexet. Det börjar bli likadant som sist jag var mixad. Jag får liksom inte nog. Plågsamt är det.

Idag ska vi försöka med att hålla mig på en jämn nivå av oxascand hela dagen. Får se hur det går. Önskar det fanns en läkare att ringa. Jag är ledsen och hjälplös.

Medicin:

Abilify 5mg

Lamotrigin 200mg+200mg

Lithium 2+3 

Propavan 25mg

Imovane SÄNKT 0mg

Oxascand: 10mg+10mg

Sömn: 6,5 timmar vaknat flera ggr

Kanske kommer denna dagboken bli lite enformig i fortsättningen. Jag har bestämt mig för att använda den även som stämnings/medicin-dagbok. Jag behöver någonstans där det jag kan se när jag gjort medicinändringar och hur de har påverkat mig. Borde faktiskt ha börjat med det för länge sedan.

Igår kväll ryckte det i läppen på mig igen. Denna gången så att T kunde se det. Därför har jag bestämt mig för att minska ner Abilifyn från 10 till 5 mg. Förhoppningsvis är det Abilifyn som har gjort mig så otroligt rastlös/orolig på eftermiddagarna också, annars vet jag inte vad jag ska göra. Om det är att jag är mixad så behöver jag neuroleptika men jag vägrar få ansiktsryckningar som inte går över. Jag ville så att Abilifyn skulle fungera, det är den första neuroleptikan som jag inte gått upp i vikt av.

Idag ska jag vara hemma hela dagen. Jag tar nog en oxascand på förmiddagen och en på eftermiddagen och hoppas att det går bra. Ska spela Pottermore och låtsas att jag är frisk.

Sömn: 7 timmar ostört.
Medicin:
Abilify: SÄNKT från 10mg till 5mg
Litium: 2+3
Lamotrigin: 200mg+200mg
Propavan: 25mg
Imovane: 1/2 7,5mg.
Oxascand: 10mg+5mg

Måndag igen och jag måste klara en ny vecka ensam hemma på dagarna. På något sätt har jag blivit maniskt rädd för att vara ensam hemma. Tiden går så långsamt och när ångestattackerna kommer.. det är så hemskt. Samtidigt är jag rädd för att ge mig iväg. Ångest ute bland okänt folk är nästan ännu värre. Och vad ska jag göra, jag vill ju ingenting. Jävla liv det här, vad har jag gjort, varför kan jag inte få vara glad? Vill nästan sluta med medicinerna och få bli hypoman. Ja, jag längtar efter att vara hypoman. Sådär positivt hypoman när färgerna är klara och jag kan känna vad träden tänker. Det är jag. Inte detta livrädda kolli som sitter här och vaggar. 

T ringer klockan 12. Pratar några minuter innan han ska äta lunch. Klockan är 11. 32. De sista 14 minuterna har jag tittat på klockan tre gånger. Varje gång har jag trott att det gått åtminstone 20 minuter. Det här är patetiskt och vansinnigt.

I morse kunde jag göra lite saker. Det var så länge sen, nu är jag så glad över att kunna berätta det för T. Nu är jag tillbaka i handlingsförlamning och rastlöshet. Går och går fram och tillbaka mellan köket och vardagsrummet.

Jävla arbetsförmedlingen som lät mig vänta i flera månader på möte om aktivitet. Nu hann jag bli sjuk innan jag fick något att göra och går här ensam i evighetslånga dagar avundsjuk på de andra.  

Kanten svindlande

I mig snäva andetag

Vänder om

Jag hostar och jag snörvlar
Jag febrar och jag yrar
Det är så synd om mig!
Huvudet känns som en sprängfylld melon
kroppen gör ont precis överallt
I hela vida världen
finns det ingen sjukare än jag
Nu ska jag krama min snuttefilt
och tycka lite synd om mig själv


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om en snuttefilt

Lite senil
glömmer jag bort vem du är
håller masken


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om att glömma

Filmar mitt liv
Vem är hon som går, som lever och ler?
Vägrar vara sann


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om att filma

En blogg för varje jag

så många olika mig

går jag att ställa samman?

http://skrivpuff.blogspot.com/ Om att sammanställa

Skuggor ovan isen
Hungriga fiskar
Dras upp mot döden


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om ett uppdrag

Eftersom mitt senaste skov innehöll maniska symtom borde jag falla ner i depression nu. Det är så det brukar gå till. Men nu går dag efter dag, och jag är förskonad.

***

Fladdermusjakt
liten insekt vinglar till i vinden
blir förskonad


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om att vara förskonad

På sommaren, när jag sitter på det varma mjuka berget och det känns levande under mina handflator. Då undrar jag om berget känner. Kan det känna mina lena händer, kan det känna när det sprängs i vassa bitar?


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om ett stenbrott

Vågorna vindvilda
avbryter sitt lekande
fryser till is


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om ett avbrott

De släpper in mig genom den första låsta dörren. Innanför anmäler jag mig i receptionen.
”Jag behöver tala med en läkare”

Den första väntan är kort, kanske 20 minuter. Sedan sitter jag i ett litet rum med en mentalskötare. Han ska skaffa sig en första bild av vad jag behöver för hjälp. Jag sitter på mina händer och tittar i golvet för att slippa ögonkontakt med främlingen jag måste berätta om min galenskap för. Försöker stammande få ord på kaoset, synerna, rädslan och viljan att bara försvinna, att slippa.

Efteråt ska jag vänta på läkaren. Denna den andra väntan är längre, kanske två eller tre timmar. Jag har svårt att sitta still, går fram och tillbaka i korridoren och försöker lugna mitt bankande hjärta. Kanske gör jag fel. Vad gör jag här? Tusen gånger ångrar jag mig och vill bara vara hemma igen.

När jag väl får träffa läkaren bryter jag ihop, klarar inte av att förklara igen, jag vet inte vad jag vill och vad orden heter. Läkaren är mild på rösten, ”Du behöver inte förklara mer, jag bestämmer för dig, du ska stanna på sjukhuset.”

Nu börjar den tredje väntan. Den är riktigt lång, sex, sju timmar. Jag väntar på att förflyttas till ett annat sjukhus, där min avdelning finns. Väntrummet är rent och fräscht i ljusa färger. Det finns skorpor att äta och en automat med gratis kaffe. Jag önskar att jag kunde få stanna här istället för att forslas till den gamla slitna avdelning 82. Jag går fram och tillbaka, rastlösheten förbjuder mig att sitta still. De andra patienterna sitter mest och glor framför sig. Ingen är glad här.

Tillslut kommer ändå två ambulansmän in, de pratar en stund med personalen och får mina papper. När vi hälsat leder de mig genom korridorer och gångar ner till ambulansgaraget. Det känns otroligt fånigt att de avdelat två män och en stor ambulans för lilla mig. Jag skäms över att använda så mycket resurser. I bilen sitter jag tyst. Vad ska man säga liksom? Det är skönt när vi väl är framme. Vi går de välkända tre trapporna upp till avdelningen och ringer på klockan. En skötare jag känner igen sedan innan öppnar, han släpper in oss och stänger dörren efter oss. Med ett ljudligt knäpp går dörren igen och jag är inlåst.

Två skötare följer mig till mitt rum där jag får lägga upp mina saker på sängen för att visiteras. Det är trevliga killar, småpratar medan de går igenom mina saker in i minsta detalj. De letar efter vassa saker eller saker det går att hänga sig med. Det enda de hittar är min mobilladdare, den tar de med sig för att låsa in på kontoret. Jag funderar på om det verkligen går att hänga sig med en mobilladdare.

När de gått sätter jag mig på sängkanten, ser mig omkring i det kala, slitna rummet och önskar att allt var på ett annat sätt.


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om att checka in

På tåliga knän
kryper jag och min dammtrasa -
näsluddsnysning


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om ludd

Bomullsluddiga moln
bevittnar de krossade iskristallerna
under min fot
ömtåligt


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om ludd

När jag försöker hitta svaret
med nalleluddig hjärna
är jag glad om jag hittar frågan


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om ludd

Han kan klättra till det högsta trädets topp. Han kan hoppa från alldeles för högt upp. Han kan kasta en sten till horisonten.
Han kan hålla om mig.


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om en atlet

Mjöldyner på bordet
knådar mig tom på tankar
brödbaksstilla


http://skrivpuff.blogspot.com/

Hur ska jag kunna hejda depressionen nu då? Jag har liksom inte råd med att bli så här ledsen. Men om jag försöker hindra ledsenheten så blir jag arg istället och då speedar jag upp mig och så blir det samma helvete som efter senaste avslaget. Då är det bättre jag är ledsen. Jag är så jävla ledsen.

Lithium, lamotrigin, risperidon, abilify, propavan, oxascand.
Det blandar jag varje dag.
Inte fan hjälper det.


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om att blanda

En snabb salva
så lätt, så långt borta
är livet slut


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om salva

Detta är manisk tankeflykt:
Det är tusen tankar som anfaller din hjärna på en gång. De landar i dig med en explosion, du fylls av rök och tankesplitter.  Du försöker fly, du försöker springa ifrån dem men de är för snabba.
Det är tusen tankar som kastar sig runt i din hjärna. Du sträcker ut en hand för att ta tag i en, men den snurrar för fort. Allting snurrar för fort, du är yr och mår illa.
Hjärnan är full, sprängfylld av avhuggna tankar, ditt huvud kommer att explodera.
Du pressar dina händer mot ditt huvud, försöker hålla det samman. Du kryper ihop till en boll, vaggar och nynnar. Försöker fly någon annanstans. Det finns ingenstans att fly.


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om att snurra

Kronisk sjukdom
en näve salt i min mun
tvingad att svälja


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om salt

Stilla i vinden
blöt snöflinga tung
hejdar sig


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om att hejda sig

Tulpanfärgat
soldis genom köksfönstret
äppelpajsperfektion


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om en perfekt dag

Jag drömmer om ordning. Jag begär ordning. Ibland tror jag att jag skulle vara frisk om det bara var ordning. . Då skulle jag slippa smutsen som kryper på mig väller ur sprickor i väggarna. Jag skulle slippa sakerna som hukar beredda att kasta sig över mig om jag vågar närma mig. De tvingar mig att gömma mig. Jag går med blicken sänkt för att inte se dem, men då ser jag smulorna på golvet som äter sig igenom mina fotsulor. Allting äter mig och jag försöker, försöker göra det bättre men det går inte.

Om jag bara kunde städa bättre så skulle allt bli bra.

Allt finns bara i mitt huvud.


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om ordning

Hypomani kan vara fruktansvärd. Rastlöshet, irritation, rädsla. Men den kan också vara ljuvlig.
Då är jag en lekfull solkatt. Jag är vacker. Då vandrar jag i skogen och förstår trädens språk. Jag lägger en hand på deras varma bark och vi är ett. Eufori. Då ägnar jag timmar åt min passion och tröttnar aldrig. Allting blir så bra. Då är jag glad och pratsam och rolig, jag hittar alltid på något underbart. Jag är underbar.
Då vill jag aldrig svalna.


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om att svalna

Framför spegeln
Rosettdiadem i mitt hår
I mig flärdlycka


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om flärd

Depressionen hotar att ta mig varje dag nu. Varje stund måste jag kämpa emot för att inte dras ner. Jag befinner mig där vattnet virvlar ner i avloppet och jag sprattlar mig frenetiskt kvar i virvelns utkanter. Lusten att göra saker är borta men jag gör dem ändå. Jag tar farlig medicin som jag inte riktigt tror på men jag är desperat så jag tar dem ändå. Jag lyssnar på glad musik, jag till och med låter kaspertrådar dra upp mina mungipor i ett leende. Jag ler, lyssnar och motar hela tiden bort de svarta tankarna, tänker glada saker som jag inte kan känna. Det är utmattande men jag fortsätter för det finns fortfarande chans för mig att komma ur det här, att kunna vara glad igen.


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om ett hot

Det är tyst
Rummen är lika tomma som igår
Väggarna kan inte se mig


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om något osynligt

Jag är musen i kattens klor
Jag är så jävla ur kontroll

Ville bara slippa ansvar

Ta mig, sa jag
Du får mig


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om att ta ansvar

Tänk om jag kunde finnas utan huvud
Slippa allt det sjuka vara bara kropp
Varma armar starka ben
Finnas till för kramar
Finnas till för sex

Det vore fint


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om något huvudlöst

Sökte synonymer till saktmod. Fann: Fridsamhet, foglighet, sinneslugn och ödmjukhet. Jag ser då ingen likhet mellan dessa ord. Men jag är väl en idiot. Eller så är saktmod ett ovanligt förvirrat ord.

Foglig är jag kanske, men fridsam, nä.
Sinneslugn har jag då inte.
Eller förresten, nu har jag nog sinneslugn till förbannelse. Mitt sinne är lugnt som klisterkokt gröt. Det droppar långsamt från min hjärna ner till golvet i långa kletiga trådar. Klibbar fast mig på plats. Böjer min nacke.
Vad gör jag när depressionen kväver livet och mina rop på hjälp är dränkta, kan jag ödmjukt finna mig i vad jag fått?

Nä, jag är nog inte saktmodig.


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om saktmod

”Men jag försöker”
Så vad gör jag? Försöker inte?
Jag försöker inte så jag blir erbjuden veckopeng.
Veckopeng för mina totalt meningslösa försök att ta mig igenom tiden.
Jag är 40 år och ska få veckopeng. Så är det att vara sjuk.
Jag är sjuk. Jag är galen ur kontroll fullkomligt jävla vansinnig.
Mina dagar är oändliga.
Jag är en börda, jag har fel. Jag är ingenting degraderad till ett barn. Bönar och ber för jag har ingenting. Det måste jag stå ut med. Så är det att vara sjuk.

Jag har nog svåra attitydproblem till livet.
Omfamnar det inte precis.
Det smakar mögligt bröd, härsken fisk, rutten mjölk.
Jag är hungrig men kan inte äta.

http://skrivpuff.blogspot.com/ Om en attityd

Först tänkte jag att ”verktygslåda” det var ju ett otroligt tråkigt ord. Sedan tänkte jag lite till och blev kåt.
För verktygslådor är av slitet trä eller bucklig plåt. De står bredvid hammarslag och sågrasp. De står bredvid männens hojtande till varandra genom oväsendet. De står bredvid starka män, håriga män, unga svettiga släta män i bar överkropp.
Jag är Tant Snusk.

http://skrivpuff.blogspot.com/ Om en verktygslåda

Ibland vill jag inget annat än att hämnas. När hatet tar över mig. Det biter mig det river mig det sliter mig itu till köttiga slamsor. Jag är en hög av blodigt kött, vibrerande av hat.
När hatet kommer finns inget längre kvar av mig, allt blir bara smärta. Jag vill krossa, smula och förinta.
Men mest av allt vill jag bli fri från hatet och få tillbaks mitt liv.

http://skrivpuff.blogspot.com/ Om att hämnas

Att fortsätta stå ut. Jag måste fortsätta stå ut. Måste vrida till livet så att det passar in i mig. Göra ett liv som håller mig frisk. Eller ja, så frisk det går då. Måste göra en mig som vet att jag blir sjuk igen men som orkar fortsätta ändå.

Nu är det bra. Nu är det fint. Nu är det kaffesmak på tungan och spisvärme i magen.
Jag bollar molnigt täcke omkring mig. Jag är en leende kerub.
Det är lätt att fortsätta idag.


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om att fortsätta

Plötsligt känner jag mig frisk. Jag är inte deprimerad, jag är inte uppvarvad. Inte ens några skrattande pumpor förföljer mig. Jag är alldeles .. normal. Så otroligt konstigt. Och jag upptäcker att jag inte alls vill vara den där psyksjuka. Det besvärar mig att alla vet om att jag är sjuk. Jag skäms. Vill sudda ut allas minnen och när de ser mig ser de bara en alldeles normal kvinna med gott humör och tralala. Så vill jag ha det.

Krabat är ju ett helfånigt ord. Kan fan inte skriva om krabat. Krabat, kavat, åh ett sånt riktigt A-barn!
Nä.
Fast de som kan kallas krabat tycker jag väl om. Mjuka armbågsveck, skrattglada rosa kinder, spretigt hår att borra ner näsan i lyckorusigt drunkna i.

Så är det ju ickekrabaterna då. Tysta tråkiga barn som sitter med korsade anklar och tuggar på sitt hår. De gör sitt redan glanslösa hår alldeles stripigt.
Så försöker man säga något klämkäckt uppmuntrande till dem och de svarar inte lyfter inte ens blicken från sina vippande tår. Irriterande.
De får en att känna sig idiotisk. Antagligen är det just det man är.


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om krabat

Det är så jävla motigt hela tiden. Kroppen är trög. Hjärnan gelé, jag ligger efter. Varje gång jag är sjuk kommer jag efter och varje gång jag blir frisk ska jag komma ikapp. Jag vill inte komma ikapp, jag vill vara framme. Jag vill vara fri att göra något nytt, något kul. När jag äntligen får lite medvind ligger gamla griniga sjukdomssaker kvar, kryper efter mig och drar mig med klibbiga fingrar ner i sörja.
Suck.

Jag längtar efter sjukdomsmedvinden
När livet är lätt och kul och underbart
Men det får jag inte längta efter


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om medvind

Stela människor på bussen hatade mig. En pumpas leende blev snett och hånfullt. Jag som gömde mig under filten, försökte hålla mig kvar.

Andas snabbt luften är vass och för liten. Herregud jag blir galen, jag blir galen jag blir galen på riktigt nu. Det är bara jag och dem. Jag är så ensam.

Sjukhuskorridoren är för kort för en promenad.

Idag ser jag regndropparna på fönstret och tycker om dem. Bussen gungar mig mjukt. Kanske börjar jag om igen.


http://skrivpuff.blogspot.com Om att börja