Måndag igen och jag måste klara en ny vecka ensam hemma på dagarna. På något sätt har jag blivit maniskt rädd för att vara ensam hemma. Tiden går så långsamt och när ångestattackerna kommer.. det är så hemskt. Samtidigt är jag rädd för att ge mig iväg. Ångest ute bland okänt folk är nästan ännu värre. Och vad ska jag göra, jag vill ju ingenting. Jävla liv det här, vad har jag gjort, varför kan jag inte få vara glad? Vill nästan sluta med medicinerna och få bli hypoman. Ja, jag längtar efter att vara hypoman. Sådär positivt hypoman när färgerna är klara och jag kan känna vad träden tänker. Det är jag. Inte detta livrädda kolli som sitter här och vaggar.