T ringer klockan 12. Pratar några minuter innan han ska äta lunch. Klockan är 11. 32. De sista 14 minuterna har jag tittat på klockan tre gånger. Varje gång har jag trott att det gått åtminstone 20 minuter. Det här är patetiskt och vansinnigt.

I morse kunde jag göra lite saker. Det var så länge sen, nu är jag så glad över att kunna berätta det för T. Nu är jag tillbaka i handlingsförlamning och rastlöshet. Går och går fram och tillbaka mellan köket och vardagsrummet.

Jävla arbetsförmedlingen som lät mig vänta i flera månader på möte om aktivitet. Nu hann jag bli sjuk innan jag fick något att göra och går här ensam i evighetslånga dagar avundsjuk på de andra.